Vykorten visade sig vara från 1960-talet och jag fick dem av Kalle Göransson, en av våra medlemmar i Veteranerna. Kalle var på den tiden moderklubben UMCK:s allt i allo; kassör, lagledare, skötte anmälningar till tävlingarna, fystränare samt med på crosstävlingar som mekaniker, detta för att ta några exempel. Klicka på rubriken för att läsa mera! 
Bilden – Massor av vykort från UMCK-förare som tävlade ute i Europa

På den tiden fanns i stort sett endast två sätt att kommunicera på distans, telefon eller skicka brev/vykort. Jag fick dem av som sagt av Kalle med orden; "Du kanske kan skriva en nostalgi historia runt dessa men kolla vad dom skrivit så det inte är med något icke rumsrent"!! Vad menade han med det?

Vykorten kom främst från Totte H, Sivert E samt Lelle D i samband med deras cross-tävlingar utomlands. (Kuriosa: Det fanns t.o.m. två kort som jag skickat!) På den tiden arrangerades massor av crosstävlingar runt om Europa som många av de bästa svenskarna kunde leva på ekonomiskt under perioden Mars-Okt. Dom blev inte förmögna men det fungerade.

Vi övriga under elitskiktet kunde få några strötävlingar som man åkte för att det var kul. (Jag själv åkte fem st i fem olika länder. En kul upplevelse)

Bilden nedan – Mest handlade texten om resultat – men även lite annan info!

Finns det några likheter från den tidens cross och endurotävlingar med dagens dito. I stort sett inga alls, med ett undantag; först över mållinjen vinner!!

En förstaskillnad var att det inte hette Enduro, det hette Tillförlithetstävling, förkortat till T-tävling. (Enduro kommer av den spanska och italienska formen av det engelska ordet endurance som betyder uthållighet) Källa; Wikipedia.

Det fanns inga ungdomsklasser, i cross bara Junior och Senior, i T , B-junior, A-junior och Senior. Du fick börja tävla när du fyllt 16 år och tagit körkort på lätt motorcykel. (Att vi sedan c:a 11-12 års åldern åkt i skog och grustag på ALLT som kunde likna en motorcykel, ja, det är en helt annan sak).

Personligen tror jag att detta "tjuvåkande" är en av anledningarna till att den svenska eliten var samma sak som världseliten under detta 1960-tal. Alla åkte så fort det fanns tillfälle, oavsett väderlek, vi åkte överallt, vi körde till soppan var slut. Här skall i ärlighetens namn sägas att det fanns inget som hette; terrängkörningslag, miljövård, klimatförändringar etc. En slags "oskyldig" tid. Höll vi oss bara lugna mellan 10-12 på sön-dagar så hade vi även prästernas välsignelse. (Gudstjänst tiden)

Bilden – En MC-modell som var vanlig på 50-talet för de som tränade från morgon till kväll! Här är en av Lelle Dahléns!

Junior och senior klasserna hade inget med ålder att göra. Du skulle köra ihop ett antal placerings-poäng för att klassas upp i nästa klass. Dessa poäng skulle tas under ett och samma kalenderår. Från 1 januari började man från noll igen. Du kunde alltså börja som crossjunior som16 åring och lyckades du inte köra ihop efterfoderliga poäng för uppklassning till senior så var du junior även när du la av som 30-plussare.

Motocross - Vidare till skillnaderna. Ett SM eller VM heat i cross var 45 min + 2 varv. Här tror jag dock inte att minskningen till 30 min + 2 varv beror på förarna utan mer på dagens publik. Det får inte vara så långdraget, då tröttnar folk!! Det fanns inga startgrindar, det var flaggstarter eller ett gummiband som släppte. Ingen hade någon cross buss, det var bil och släp (även VM förarna) eller cykel i bakluckan. (Den allra första crossbussen som jag såg, eller rättare sagt den första föraren som kom till en cross-tävling med hojen i en större skåpbil var Torleif Hansen i tävling Rasbo, året har jag glömt)

Alla i samma depå med hojarna med 2 meters lucka. Depån kunde i bästa fall vara en inhägnad grusplan men ofta en inhägnad kohage. Inga tält över hojarna, regnade det så blev man blöt, svårare än så var det inte. Depån standard utrustad med svets för paniklagningar av större skador på hojen. En lokal serietävling eller en VM deltävling, depån såg likadan ut.

Basen i svensk motocross var serietävlingarna. Varje distrikt hade sina serier, varje lag bestod av 5 förare, det var juniorer och seniorer i samma lag i samma heat. Jag som började åka cross 1965 fick därmed direkt "facit" hur fort man måste åka för att bli bäst eftersom jag hade Totte H då med 3 av sina 4 VM-guld i bagaget i samma klubb!

MEN precis nu kommer jag på en sak som är likadan i dag som 1960-talet ! Kommunikationen mellan föraren och hans mekaniker under ett pågående heat! En depåtavla som hålls fram till föraren när han passerar. Otroligt, tiden vi talar om är ju hur det var för 60 år sedan!

Det åktes väldigt lite cross utanför Europa, i ex.vis USA var det långlopp med massor av startande (ungefär som Vasaloppet). "Ingen" hade förstått att cross var en publik sport. Här tänker jag på den personliga utrustningen. Skinnbyxor och läderstövlar måste användas. De var ofta omsydda ridbyxor, alla sorters stövlar. Var det skitigt drog man på sig en gammal overall över allt för att slippa tvätta kläderna. Osv. Osv. USA crossen startades i nuvarande form av vår egen Totte Hallman som 1966 åkte över och vann alla 23 tävlingsheat han ställde upp i och samtidigt lärde några driftiga jänkare var moto cross var.

Resten är som sagt historia. Samma sak med den personlig utrustningen. Han var störst där också och THOR är ju dagens absolut ledande tillverkare av allt vi sätter på oss innan start.

Enduro - Samma system för uppklassning, först B-junior, sedan A-junior och så Senior. Poängen skulle tas under samma kalenderår. B-juniorerna åkte kortare sträcka medan A-juniorer och Seniorer hade samma banlängd. En A-junior kunde alltså teoretiskt bli totalsegrare i en tävling. Man satte på sig sina tävlingskläder på morgonen och de satt på tills man gick i mål 5 eller 6 timmar senare. Möjligen kunde man byta handskar och glasögon vid några kontroller om man hade några kompisar etc. som åkte runt banan under tävlingen. "Alla åkte i engelska "Barbour" ställ, och samma ställ hela tiden. Efter första kärret på första sträckan var man dyblöt om ben och fötter. Som sagt, det gällde alltså hela dagen. Inga uppehåll vid kontrollerna. Du gick ut på nästa sträcka en eller två minuter efter ankomst till kontrollen. Vid varvning var det väl max 5-6 minuter extra depå tid för att hinna tanka. Att hinna reparera något på hojen utan tidsprick var i princip omöjligt.

Det kördes fortfarande en del SM tävlingar med nattetapp men mest var det dag tävlingar. Men banorna karaktärer kan bara jämföras med dagens Novemberkåsor. Så skitigt och jävligt som möjligt var alla banläggarnas motto. (Jag vet eftersom jag var med och la många banor efter avslutad karriär) Det var minuttidtagning och att det funkade berodde på att snitthastigheten blev låg tack vara att banorna var så besvärliga och utmanande.

Den tidens novemberkåsor skall vi knappast prata om. Norrköpingskåsan 1958 bedöms väl fortfarande var det värsta som körts, men kåsorna på 1960-talet var inte så långt efter. Men dagens kåsabanor är väl ändå de tävlingar som ligger närmast 1960-talets i tuffhet. Dock är det idag en väsentlig skillnad i att förarna har ett antal uppehåll som tillåter klädbyten etc. Men det är väl det som kallas utveckling och det är trots allt körningen som skall avgöra tävlingarna.

Hur var det nu, jo det kom ett gäng vykort.............

Jag har noga läst allihop, 37st för att kolla efter något som inte skulle vara "rumsrent" Alla vykort utom några få kommer ifrån Totte och Sivert. Bara seriösa resultatrapporter från olika tävlingar, enda lilla undantaget där det på ett kort står- mycket trevlig prisutdelning Vad nu menades med det? 2 av de övriga korten kommer från mig. Kul, och bara tävlingsrapporter!
Vid pennan
Bosse S