Många journalister från olika länder har kontaktat Torsten Hallman efter Joel Roberts bortgång. Man vill höra kommentarer om Joel under perioden då de tävlade mot varandra. Klicka på rubriken för att läsa de minnesord som han skrivit och kommer att tryckas i norska, tyska och engelska tidningar.
Bilden – Totte och Joel tillsammans under en filminspelning som gjordes för den amerikanska TV-motorsportkanalen Speed för ett antal år sedan i Kalifornien!

Så här minns jag Joel Robert.

Tråkiga nyheter, Joel Robert finns inte bland oss längre. Jag beklagar hans bortgång, mina tankar går till hans fru Josiane och familjen. Joel var en äkta vän, min tuffaste motståndare och han var alltid den som spred glädje och skratt var han än befann sig. Han var beundrad av tusentals motocross fans runt hela världen.

Hans bortgång kom som en total överraskning för mig. Bara för några månader sedan ringde jag Joel för att diskutera hur vi skulle göra inför en kommande veteran träff som skulle ske till våren i år. Vi var nämligen båda två inbjudna att närvara vid en öppningsceremoni av ett motorcykelmuseum i Chicago, Amerika som skulle hållas den första maj i år. Båda två såg fram emot att träffas igen, vi hade inte setts på fem år. Vi diskuterade flera saker inför mötet och naturligtvis tog vi också upp frågan om Covid 19 viruset och när man kunde börja resa igen utan begränsningar. Oturligt nog så var det just detta virus som orsakade Joels död några månader senare.

Vår vänskap hade växt fram under de många åren då vi kämpade mot varandra för att vinna VM titlar. Vi hade genom åren så många fajter mellan oss, ofta hjul i hjul, ibland vann Joel och ibland vann jag, ofta med bara 1/10 dels sekund före den andre när vi skar mållinjen. Det märkliga var att det under alla dessa år aldrig uppstod några oegentligheter eller osämja mellan oss båda orsakade av att någon av oss hade kört ojust mot den andra. Vi hade aldrig en diskussion om att en av oss hade kört en block-pass eller gjort ett ojust spårbyte och hindrat den andre. När man tänker på det i efterhand så var det märkligt att det inte hände någon gång under alla dessa år. För det var ju så att båda två hade mängder av tillfällen att sätta av eller stänga den andra. Istället, gav vi varandra plats om någon av oss kom in för fort in i svår kurva eller kom ur balans i något spår. Vi gjorde upp om segrarna på ett ovanligt just sätt!

Och Joel var ovanlig på många oväntade sätt. Ett exempel på det och på vår vänskap visade sig bland annat vid den avslutande tävlingen av 1968 års VM-säsong i Klagenfurt, Österrike. Det var alltså där den sista och helt avgörande VM-tävlingen skulle köras. Under året hade vi kört ihop lika många poäng, nu skulle det avgöras vem av oss som skulle bli Världsmästare det året.

Jag var otroligt laddad inför finalen, jag hade förberett mig noga, min rygg som alltid varit mitt problem, var helt OK. Jag var beredd att här skulle Joel få en hård match, jag skulle ge allt. Jag fick en perfekt start och drog ifrån Joel och det övriga fältet ganska omgående. Efter halva heatet ledde jag med 23 sekunder före Robban, en ovanligt stor ledning mot tidigare lopp. Jag kunde lugnt bevaka ledningen – men mot slutet av heatet startade problemen. Jag fick bakhjuls punktering, Robban kom ifatt och åkte om, men jag lyckades ändock ta mig i mål som tvåa cirka 20 sekunder efter Robban. Vi båda var som vanligt långt före de andra i mål.

Eftersom jag hade lyckats så bra i första heatet så var jag full av tillförsikt att även åka ifrån Robban i andra heatet med mer än de 20 sekunderna som han vann det första med. Återigen tog jag starten, drog sakta och säkert ifrån Robban och ledde med cirka 15 sekunder efter halva heatet då motorn började spika och gå tungt. Jag hade pressat motorn för hårt, jag fick slå av på mitt tempo, Robban kom ifatt mig och till råga på allt så hoppade också kedjan av på min maskin, jag blev stående med min cykel på bortre delen av banan, långt ifrån målområdet! VM-fajten var avgjord – Robban kunde enkelt defilera till mål och kunde vinna sin andra VM-titel. När han kör över mållinjen hade det samlats flera hundra åskådare som rest från Belgien för att vara med och heja fram Joel. Alla dessa belgare stormar nu fram mot målområdet, viftar med flaggor, sjunger och sprutar champagne. Alla vill vara på plats och gratulera till segern och vara i närheten av sin idol för att fira.

Men här kommer då överraskningen! I stället för att stanna direkt efter att han åkt över mållinjen för att starta firandet med sina champagnesprutande vänner och fans så fortsätter Joel åka vidare på banan upp till den plats där jag besviken slagit mig ner i gräset bredvid min strejkande Husqvarna. Vi kramar om varandra, Joel säger ”Bad Luck today for you Torsten” - jag gratulerar Joel och han åker tillbaka till sina champagnesprutande fans medan jag besviken och ledsen sakta vandrar ner till depån. Joels sätt att uppträda i en sådan speciell situation visar den genuina vänskapen, sportsligheten och respekten vi båda hade för varandra.

Avslutningsvis vill jag berätta om första gången jag lade märke till Joel’s suveräna sätt att hantera en crosscykel. Det var i början av 1962 års VM-säsong vid en tävling på Sarka banan utanför Prag, Tjeckoslovakien. Visserligen hade han och jag mött varandra vid flera tävlingar tidigare men jag hade aldrig lagt märke till den nya unga föraren från Belgien på en Greeves. Han hade ännu inte gjort några bra resultat i VM sammanhang.

Under träningen inför tävlingen på Sarkabanan råkade jag komma ifatt en förare – jag visste inte då att det var Joel, för mig var han helt okänd. Jag åkte bakom honom en lång stund för att studera hans sätt att åka och jag blev oerhört imponerad av förarens teknik, balans och spårval som han gjorde på den svårkörda Sarkabanan. Jag var imponerad och övertygad att jag just då hade sett en kommande ”Champion rider”! När jag kom tillbaka till depån efter att träningen var avslutad, tog jag min kamera och letade upp Joel i depån för att ta bifogade bild på Joel. Jag visste att jag sett en kommande Världsmästare. Joels 6 VM-titlar bevisar att jag hade rätt! Race and Rest in Peace Joel.